.L.E.V.

 
Ledsen. Ensam. Vilsen. 
 
 Vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Antar att jag bara vill skriva av mig. Få ut lite känslor. Och formulera dom till ord. Vet inte ens om jag kommer publicera det här. Byt if I do, hej och förlåt. 
 
   Ledsen. Men jag som alltid var så glad. Iallafall i sällskap med andra. Minns att jag brukade tänka 'Om dom ändå bara visste hur ledsen jag egentligen är'. Men vågade inte säga något.  Vågade inte visa mig sårbar. Så man tog på sig sitt bästa leende och skrattade lite då och då bara för att man skulle slippa frågor så som "Hur mår du?" "Är det bra idag?". Och om man trots allt fick sig en fråga så var man snabb med att svara "Det är bra." Det måste nog ändå vara den lögnen jag har dragit flest gånger. Det är nog en av vår tids största lögner. Det finns i och för sig stunder då jag själv har trott att den där lögnen har varit en sanning men i efterhand så förstår jag att det aldrig har varit riktigt bra. 
 
Nu var det längesen som jag på riktigt kände mig glad. Mitt leende som jag bruka sätta på mig är som bortblåst. Mina ögon talar andra toner fasten jag säger att "Allt är bra". Är som att ett konstant mörkermoln härskar över mig. Tårarna rinner. I tid och otid. Vet inte hur ofta jag har gråtit på senaste tiden. Senast nu när jag skriver det här. Tycker ibland att det kan vara lite skönt att låta tårarna bara rinna nerför kinderna. Men det är också en påminnelse på hur ensam jag är. Och det är också mycket därför jag är så ledsen. Ensamheten. 
 
   Ensam. Har hela livet känt mig mer eller mindre ensam. Alltid varit den här tysta och försiktiga ungen. Inte gjort så mycket väsen av sig. Stått i mitt egna lilla hörn och tittat ner i backen. Min dåliga självkänsla har grott i mig sen barnsben. Enda sen lågstadiet så har jag aldrig haft någon som jag har kunnat kalla för 'bästa vän'. Aldrig har jag känts som någons förstahandsval. Men om inte jag tycker om mig själv, hur ska då någon annan tycka om mig kan man ju fråga sig? Reflekterar ibland över hur kall jag kan verka mot folk och det är jag så frustrerad över. Ingen vill väl umgås med någon som har en sådan kall personlighet? Nä, ingen. Är dessutom duktig på att undvika folk så det är väl inte så konstigt att jag är ensam. Undviker personer främst för att jag inte vill prata, undviker för allt i världen sociala sammanhang där man är tvungen att småprata. Säger alltid fel saker och får sedan ångest över det jag sagt eller gjort. En konstant ångest som trycker i bröstet. 
 
När man stod där på skolgården som liten med en ledsen själ som kommer följa med en under en lång tid så var jag alltid så förundrad över hur så många andra barn kunde vara så självsäkra och utåtriktade. Och så självklara i sina roller när man själv känner sig bara så vilsen. 
 
   Vilsen. Vem är jag? Den frågan har jag ställt mig själv otaliga gånger. Aldrig att jag har fått mig något bra svar tillbaka. Känner mig som den tråkiga, osäkra och försiktiga personen, en person som jag har levt med så länge men samtidigt en person som jag absolut inte vill vara. Vill få igen min självkänsla och självsäkerhet som jag vet kommer tillbaka lite då och då men det är bara under korta perioder eller stunder. Men nu har den varit frånvarande ett bra tag. Vill träffa någon som får mig att komma på andra tankar. Någon som får mig att känna mig omtyckt. Behövd. Älskad. 
 
 
 
Kram ♥
 
 

Kommentarer:

Emmy

Postat den

Fina Sanna, du är en fantastisk person. Alla känner vi oss ledsna, ensamma och vilsna nån gång (vi är ju trots allt mänskliga) - men vissa mer än andra. Hoppas det blir bättre med dig och om du vill hitta på nånting nån gång, hör jättegärna av dig! ♥

Svar: Tack fina du, det värmer! Hoppas själv också att det känns bättre nu till hösten när man får lite miljöomväxling :) Vi kanske skulle kunna ta en fika någon gång efter skolan eller så. Kramkram ♥
Sanna Broberg

Kommentera här: